Livet med postcovid, Therése, 31

“Jag är villig att testa allt, vården får gärna ha mig som försökskanin. Jag vill bara bli frisk igen” 

Therése bodde i Malmö, var 29 år och nyutexaminerad polis. Hon tränade 5-6 gånger i veckan och älskade att dansa, laga mat, umgås med vänner och resa. Men idag ser livet annorlunda ut. Ett halvår in i karriären, våren 2020, smittades hon av covid-19, och sedan dess har hon inte blivit frisk.

Jag smittades i tjänsten och blev rejält dålig med alla symtom i en månad. Min chef ville att jag skulle testa mig för covid, men vårdcentralen nekade mig tre gånger. Tillslut godkände vårdcentralen att samhällsbärande tjänstemän, bland annat poliser, skulle få testa sig med godkännande från sin chef, men då blev jag nekad från polismyndigheten istället.

När Therése inte fick testa sig för covid-19 blev hon tvungen att återgå till jobbet. 

Efter att ha blivit nekad test för covid och därmed även utredning av postcovid försökte jag gå tillbaka till jobbet, men jag var så trött att jag inte kände igen mig själv. Huvudet var inte med, jag tappade ord och namn på kollegor och jag kunde somna framför datorn. Jag kunde knappt gå upp för en trappa utan att svimma. 

Vårdcentralen sa att jag var deprimerad och skrev ut antidepressiva, men eftersom jag inte fick någon kontakt med vården slussade jag ut medicinen själv när jag kände att det inte fungerade utan gjorde mer skada.

Försämrat minne, hjärntrötthet, yrsel, illamående, ryggont, svårigheter att gå, domningar i ansiktet och förändrad smak är bara några av de symtom Therése lever med. 

Minnet har påverkats mycket, numera behöver jag ofta ha fusklappar för att komma ihåg saker. Ibland får jag en brännande känsla i fötterna och jag har även fått svårt att greppa saker. Det är som att jag inte får med mig händerna.

Med felskrivningar i journalen och återkommande besök hos vårdcentralen för att få rätt vård upplever Therése att det varit en lång kamp som tagit mycket på krafterna. 

Jag fick göra ett syreupptagningstest på cykel. Efter bara några tramp kände jag mig svimfärdig och fick mjölksyra i armarna, men i journalen står det att min syreupptagningsförmåga är god. Det har varit en lång och tröttsam kamp, hur ska man orka slåss för att få rätt vård när man knappt orkar leva sitt liv? 

I september, ungefär fyra månader efter insjuknandet, fick Therése äntligen gehör hos vårdcentralen. Efter att ha gjort ett antal tester blev Therése skickad till en infektionsklinik där man konstaterade att hon med 99% sannolikhet var drabbad av postcovid, men eftersom hon saknade ett positivt coronatest kunde hon enligt läkaren inte få någon diagnos. 

Therése skickades även på en ME-utredning i Stockholm, men väl på plats konstaterade läkaren att det sannolikt handlade om postcovid och inte ME. 

ME-läkaren gav precis det besked som jag själv länge hade försökt förmedla, men då läkaren inte tillhörde min region kunde jag inte få hjälp vidare. Istället blev jag tillbakaslussad till ytterligare en återvändningsgränd. 

Jag blev utskriven från försäkringskassan och min läkare rådde mig att inte ta upp fighten för att spara på mina krafter. Han menade att det var lönlöst då försäkringskassan ändå skulle ge avslag. Men jag klarade ju inte av att jobba. Det kändes som att jag hamnade helt mellan stolarna där ingen tog mig på allvar. Istället behövde jag tänka om.

I somras sa Therése upp sig från jobbet som polis och startade eget för att kunna jobba på sina egna premisser. Med en inredningsutbildning i ryggen inledde Therése en karriär som inredare på deltid samtidigt som hon och hennes man tog flyttlasset till värmen på Kreta. 

Tyvärr kände jag att jag inte fick det stöd jag behövde från min arbetsgivare, vilket var en stor anledning till varför jag valde att säga upp mig. Just nu finns det inte heller någon arbetsgivare som skulle kunna erbjuda en tjänst där jag fritt kan disponera min tid utifrån dagsformen, vilket är varför jag startade eget istället. 

Jag älskar att jobba, men det är också det som är min dom, för när jag jobbar får jag bakslag. Därför gör jag nu ett projekt i taget, plockar ihop minutrarna och jobbar i den takt jag klarar av med mycket vila emellan. Det räcker inte till en lön man kan leva på, men tack vare min man har jag möjligheten att försöka läka på egen hand. Solen och värmen hjälper mitt mående och mjukar även upp mina leder. 

Efter att ha rådfrågat läkare som menade att en eventuell graviditet inte skulle påverka situationen negativt blev Therése och hennes man gravida i somras, men med facit i hand blev smällen större än förväntat.

Jag har aldrig mått så dåligt som jag gjorde de första månaderna, det var så att man knappt orkade leva. Postcovid sänker immunförsvaret, vilket ju även en graviditet gör. Som tur valde min kropp att fokusera på barnet i magen, men jag fick lida för det.

Det finns såklart en stor oro för hur jag ska orka framtiden med ett barn, men jag kan inte ha livet på paus längre. Mycket kommer att handla om prioriteringar och uppoffringar som jag innan jag blev sjuk inte hade någon tanke på, men jag ser så mycket fram emot att få bilda familj. Det är den största glädjen i livet. 

Under graviditetens tre första månader hade Therése konstant hög feber och var sängliggande, därefter blev situationen något bättre. Men livet är fortfarande ett helt annat än det hon är van vid, och hon upplever att vården ger olika besked kring hur man bäst ska läka. 

Vissa säger att jag ska försöka leva mitt liv som vanligt och ta bakslagen medan andra säger att jag ska jag bara ska vila eftersom bakslag försämrar läkningen. Man vet inte vem man ska lyssna på, men samtidigt förstår jag att det är en ny sjukdom och det saknas kunskap om den.

På frågan om hur postcovid har påverkat Therése liv svarar hon att hon inte längre känner igen sig själv. 

Det är den största förändringen någonsin. Den 1 januari 2021 gjorde jag ett inlägg på Instagram där jag skrev att postcovid hade tagit min identitet, nu har det snart gått två år sedan jag skrev det inlägget. Två år då jag inte kunnat planera mitt liv eller göra det jag vill göra.

Jag har fått jobba mycket med min acceptans. Jag kan inte längre planera mitt liv och jag måste dra ned på tempot. Jag tvingar mig själv att inte gör saker.

Med dryga 30 år och en bebis påväg vill Therése inget hellre än att bli frisk. 

Jag är villig att testa allt, vården får gärna ha mig som försökskanin. Jag vill bara bli frisk igen.